Vasilis Tsitsanis

	Den grekiske rebetikakompositören och bouzoukispelaren Vasílis Tsitsánis föddes i Tríkala i Thessalien den 18/1 1915 och dog samma datum 1984 i sviterna efter en lungoperation som utfördes i London. Fadern, som till yrket var skomakare (en speciell sådan tsarouchás, en som gör skor av den typ med tofs som t.ex. evzonerna vid den okände soldatens grav i Athen har), föddes i Ioannina (varianten Giánnena används ofta) i Ipiros och kom till Trikala runt 1900. Hans mor Viktoria föddes också i Ipiros i Zagoria (eller Zagorochoria, ett område med många små byar i Pindosbergen norr om Ioannina).		Lyssna till musiken för "Mulen söndag" av Vasilis Tsitsanis
	Vasilis far hade en mandolin som han spelade på på fritiden och på fester, men hans barn fick inte använda den för han ville inte att de skulle ägna sig åt musik. Fadern spelade uteslutandea s.k. kleftiká, ett slags sånger som har sitt ursprung från den tidiga frigörelsekampem mot den turkiska ockupationen. Då Vasilis var 11 år dog fadern och efter något år började han i alla fall att öva på mandolionen som dessutom senare blev ombyggd till bouzouki av en instrumentmakare som kommit från Athen till Trikala.
	Under skoltiden i Trikala tog Valsilis lektioner i violin och han spelade i skolorkestern som han också dirigerade ibland. Ganska snart sedan han börjat öva på mandolinen så skrev han sin första sång och då han var 15 år gammal hade han redan skrivit 40 sånger.
	Första gången Vasilis kom i kontakt med rebetikamusik var när han hörde sånger framförda av Márkos Vamvakáris. Dessa sånger tilltalade honom inte så mycket som när han lite senare hörde sånger av Vangélis Papázoglou som föddes 1896 i Smyrna (nu Izmir) och som kom till Pireus 1922 i samband med den stora folkomflyttningen då.
	1936 kom Vasilis för första gången till Athen. Det hade emellertid inget att göra med hans musikaliska utövning, han hade fortfarande inga planer på att ägna sig åt musik som yrke, utan han kom dit för att studera vid universitetet för att bli advokat. För att få pengar till mat och hyra började han spela på några tavernor och redan 1937 spelade han in sin första skiva med egna sånger på skivmärket ODEON, som han kommit i kontakt med genom en sångare han lärde känna. Ett år senare spelade han in sin nästa skiva.
	I mars 1938 började Vasilis göra sin rekryttjänstgöring i Thessaloniki. Detta hindrade inte honom från att fortsätta komponerandet, som nu började bli den, nästan kan man säga, mani som hans konstnärskap blev livet ut. Under militärtjänstgöringen fick han flera gånger permission för att åka till Athen för skivinspelningar. På dessa inspelningar sjunger bl.a. Strátos Pagioumtzís, Stelákis Perpiniádis, Stélios Keromítis och Márkos Vamvakáris.
	I april 1940 var militärutbildningen slut och Vasilis kom tillbaka till Athen och fortsatte med grammofoninspelningar och spelade också på tavernor. När Grekland anfölls av Italien på hösten 1940 och därmed kom med i andra världskriget åkte han tillbaka till Trikala. Där fann han att föräldrahemmet blivit delvis förstört av granatbeskjutning så han gav sig av till Thessaloniki och bosatte sig där. Där träffade han också sin blivande maka Zoí (född Samarás) och de gifte sig 1942. De fick en pojke och en flicka.
	I Thessaloniki arbetade Vasilis först för andra men 1941 öppnade han ett eget litet ställe: OUZERI TZITZANI. Där skrev han också fler sånger som sedan spelades in efter kriget, för under kriget fungerade inte grammofonidustrin. Efter kriget flyttade han 1946 slutligen till Athen. Där fortsatte han att kompnera, göra grammofoninspelningar och spela på olika etablissemang. Sin största framgång hade han nu fram till mitten av 1950-talet. Hans sånger framförs av bl.a. Maríka Nínou, Sotiría Béllou, Pródromo Tsaousákis, Réna Dália och andra.
	Omkring 1955 blir det under några år ett stort inflytande på den allmänna grekiska musiksmaken av indisk musik bl.a. genom indiska filmer. Detta inflytande accepteras inte av Vasilis och han fortsätter att skriva sånger i den gamla stilen, fast den inte är den för tillfället mest uppskattade. När musiksmaken ändras igen gör han fortfarande sina sånger och de blir åter uppskattade i framföranden av bl.a. Stélios Kazantzídis, Grigóris Bithikótsis, Pános Gaválas, Póly Pánou, Manólis Aggelópoulos, Kaíty Grey, Stamátis Kokkótas och ibland sjöng han till och med själv, men det var inte det vanliga.
	Vasilis komponerade och framträdde så sent som några veckor före sin död. Han var något ev en perfektionist och hade inte bara talang utan lade också ner oerhört mycket arbete på sina sånger. Det är omvittnat hur han ofta satt uppe sent på nätterna och arbetade. Förutom musiken så skrev han också oftast sångtexterna.
	Av det som skrivits om honom här framgår att han inte hade den klassiska rebetikabakgrunden med svåra förhållanden och t.o.m. ibland kriminalitet, utan han uppväxte under ordnade förhållanden, hade musikalisk utbildning och tänkte bli advokat. En del anser att han med sin ordnade bakgrund inte skrev "riktiga" rebetikasånger. Det är dock bara en definitionssak, klart är att han inspirerades av de tidigare rebetikasångerna, men han hade också en egen stil och kallade ofta sin musik inte bara för rebetika utan laiká tragoúdia, "folkliga sånger" eller "populära sånger" (inte att förväxla med dimotiká tragoúdia "folksånger" som inte framförs med bouzouki).
	Vasilis Tsitsanis musik hör definitivt till den grekiska musikskatten och sångerna är fortfarande mycket populära och spelas och sjungs fortfarande ofta och de flesta greker känner mycket väl till dem. Det är ingen idé att här försöka räkna upp alla hans sånger, det lär vara över 2000. Det finns många CD-skivor med samlingar av hans grammofonispelningar och dessutom både äldre och nya inspelningar med andra artister. Till de senare hör t.ex. Giórgos Daláras med tre CD som gavs ut 2004. Många andra exempel går att hitta på Internet och i grekiska skivbutiker.
	Ändå går det inte att komma ifrån att nämna hans nog mest kända sång Sinnefiasméni Kiriakí "Mulen söndag", som skrevs under krigsåren i Thessaloniki. Den återspeglar de svåra förhållanden för grekerna under den tyska ockupationen under Andra världskriget med svält, förtryck, hopplöshet och elände. Musiken till sången går att lyssna till, i form av en midi-fil (numera överförd till mp3), som bakgrundsmusik till denna sida. (Startknappen för musiken finns under bilderna av Tsitsanis uppe på denna sida.)
	Lästips och länkar med anknytning till Vasilis Tsitsanis: VASILIS TSITSANIS: i zoí mou, to érgo mou (mitt liv, mitt arbete) utgiven av bokförlaget Nefeli 1979 (så vitt bekant finns boken bara på grekiska).  -  Det är igen självbiografi utan Tsitsanis berättar för rebetikakännaren Kóstas Chatzidoulís som är bokens författare. Boken innehåller dessutom många fotografier av Tsitsanis och av de gamla kända rebetikakoryféerna i olika mljöer. Sist, men inte minst, så finns text och notskrift för många av Tsitsanis sånger. (Det finns några till böcker om Tsitsanis. De är också på grekiska.)   "Vasilis Tsitsanis"  -  Denna nätplats, som förr fanns både på grekiska och engelska, finns inte längre och domänen är till salu.   "Vasilis Tsitsanis på George's Greek MIDI Site"  -  Midi- och mp3-filer och texten (bara på grekiska) till många av Tsitsanis sånger. Nätplatsen finns inte längre och domänen är till salu.
	Underlaget för (de bearbetade) bilderna av Tsitsanis på denna sida är inte av eget ursprung.