Bilder från den grekiska ön Syros Del 1  Del 2  Del 3  Del 4

		Ovan: Ano Syros och centrala delar av Ermoupoli sedda från sydost. Den förstorade versionen av bilden har mer information om det som ses. Vänster: Till vänster om bilden ovan. Kyrkan med blå kupol på klocktornet heter Kimíseos, Himmelfärdskyrkan.
		Till höger om bilden högst upp på denna sida. Den stora kyrkan heter Ágios Nikólaos och anses vara den förnämsta ortodoxa kyrkan i Ermoupoli. Den är dock inte den ortodoxe biskopens kyrka, det är Metamórfosi toú Sotíros, Frälsarens förvandlings (Kristi förklarings) kyrka, som ligger väster om Miaoulisplatsen.
	Från ingången till kyrkan Agios Nikolaos. Uppe på höjden ligger kyrkan Anastasi. Man ser att bebyggelsen i de nedre delarna av Ermoupoli är mer monumental än den högre upp, som är mer lik traditionell bebyggelse i Kykladerna.
		Stadsdelen Vapória i Ermoupoli i närheten av kyrkan Agios Nikolaos. Bakom husen och på andra sidan hamnen ses en bilfäjra under översyn i en docka på Neorionvarvet.
	I slutet av den korta gatan Eleftherios Venizelos, som börjar nere vid Petros Rallisgatan vid kajen, ligger Miaoulisplatsen och vid den stadshuset (dimarchío). Miaoulisplatsen har fått sitt namn från amiralen Andréas Miaoúlis från ön Hydra. Han deltog i frihetskriget mot turkarna och hans staty ses här i slutet av gatan framför stadshusets stora trappa. Högst upp ses även här kyrkan Anastasi.
		Miaoulisplatsen med Ermoupolis stadshus från 1876 i neoklassisk stil. Det ritades av den bayerske arkiteketen Ernst Ziller (han ritade ett flertal byggnader i samma stil i Grekland av vilka det Arkeologiska nationalmuséet i Athen lär vara det mest kända) och inrymmer också det arkeologiska muséet på Syros. Om man går till höger två kvarter, från det hörn av platsen som ligger närmast till höger enligt denna bild, kommer man till Apolloteatern. Den är byggd med La Scala i Milano som förebild, fast i mindre storlek. Teatern, där man fram till början av 1900-talet regelbundet gav italienska operor, är något äldre än stadshuset och var klar 1864.
		Denna tribun ligger på Miaoulisplatsen. En liknande, fast mindre, finns i hamnen på grannön Tinos. Till höger slutet av gatan Eleftherios Venizelos. Se ett gammalt foto från denna plats.
		Den gamla damen matar duvorna på Miaoulisplatsen. De verkade vara vana vid att få mat på detta enkla sätt.
		Affärer längs Chiosgatan, som är marknadsgata och som leder upp till Miaoulisplatsen.
		Neorionvarvet i Ermoupoli har gamla anor. På andra sidan viken ligger Lazaréta, där det finns en mindre hamn. Lazareta betyder inte lasarett på modern grekiska, som man skulle kunna tro, utan karantän. Till vänster om hamnen ses en stor byggnad och det är en karantänsbyggnad som invigdes 1840. Där fick besökare till Syros vara i karantän för att undvika att t.ex. kolera spreds till ön. Senare planerade man att göra byggnaden till kasino, men så blev det inte. Ovanför byggnaden ser man trafikledartornet vid flygplatsen.
		Ermoupoli och Ano Syros sedda från en kulle i närheten av byn Azólimnos.
		Det går knappast att undvika att ta med en bild av loukoúmia i samband med bilder från Syros. Syros är känt för att man där både producerar och förtär flera varianter av denna ursprungligen turkiska sötsak. Den går att köpa såväl i lös vikt som packad i kartong. Läs mer om loukoumia.

	Kort beskrivning av Syros
	Sýros (uttalas Síros) är ögruppen Kykladernas mest tättbefolkade ö med omkring 20000 invånare boende på 84 km². Ovanligt är att hälften av befolkningen är romerska katoliker, mer om detta längre ner då Syros historia behandlas. Det finns nästan ingen skog på ön som mest är bergig, men i söder finns en del låglänta områden, som dock är tämligen kuperade. Bergen är inte extremt höga, den högsta toppen Pírgos ligger på norra öhalvan och är 445 m ö.h. Syros är 16 km i nord-sydlig riktning och 11 km som mest i öst-väslig led i södra delen av ön.
	Kykladerna är kända för att många av öarna har betydande turism med besökare från hela världen. Med Syros är det annorlunda, turismen är inte nödvändig för överlevnaden, men den finns utan att på något sätt prägla öns liv. De flesta turisterna är greker, som till största delen kommer under sommaren. Syros är en mycket grekisk ö, som är värd ett besök av den som vill koppla av från den större anpassning till turismen som finns på en del av grannöarna.
	Syros är administrativt indelad i tre kommuner, där huvudorten i respektive kommun har samma namn som kommunen. De tre kommunerna är Ermoúpoli, Possidonía och Áno Sýros. Ano Syros är den till ytan största kommunen med 80% av öns yta, Ermoupoli är den minsta med 5% av ytan (4 km²), men har i stället 65% av öns befolkning. Ermoupoli och Possidonia har bilder och beskrivs här på denna sida (del 1) och i del 2, medan Ano Syros avhandlas i del 3 och del 4, varför denna del av Syros i stort sett förbigås här.
	Ermoupoli ligger mitt på Syros östra sida och är Syros huvudstad, stora hamn och dessutom sedan 1833 huvudstad för ögruppen Kykladerna, som är ett län (nomós). På en karta över den grekiska övärlden ser man också att Syros geografiskt är tämligen centralt liggande i Kykladerna. Ermoupoli har ungefär 13000 invånare och är därmed också den största staden i Kykladerna. Många i Ermoupoli är sysselsatta med förvaltning, administration och handel. Hamnen har fortfarande viss betydelse som handelshamn och det finns ett stort varv, som främst sysslar med underhåll. Dessutom finns det en del småindustrier. Ermoupoli har ett livligt kulturellt liv, som också finns i mindre skala ute på ön.
	Före 1820-talet var bebyggelsen på platsen för dagens stad obetydlig. Men då frihetskriget mot turkarna bröt ut 1821 kom efterhand många flyktingar till Syros. I samband med denna folkomflyttning grundlades Ermoupoli där de flesta av flyktingarna kom att bo. Staden fick sitt namn efter guden Hermes, bl.a. handelns gud. Under den blomstringstid som följer för Syros får Ermoupoli som mest en befolkning på 30000. Mer om stadens tillkomst och blomstringstid längre ner i samband med Syros historia.
	I Ermoupoli finns många neoklassiska monumentala byggnader och kyrkor från storhetstiden, av vilka några finns med bland bilder och bildtexter ovan. Staden har definitivt ingen turistisk prägel, utan den lever sitt eget grekiska folkliv, med tavernor, kaféer, affärer, marknader och inte minst den imposanta marmorbeklädda Miaoulisplatsen.
	Det är inte svårt att ta sig till Syros, det finns flera dagliga förbindelser med Pireus, Tinos och Mykonos med bilfärjor. Vid Tinos går det att byta båt för förbindelse med Rafina och andra öar i Kykladerna. Några gånger i veckan finns också direkta förbindelse med Lavrio på Attika och också så långt bort som med Rhodos. Alla båtar lägger till i den i Ermoupoli mycket centralt belägna hamnen. Det finns en liten flygplats alldeles utanför Ermoupoli, där har man daglig förbindelse med Athens flygplats med mindre propellerflygplan.
	På Syros finns det KTEL-bussar som går till de större byarna längs kusten och också till några mindre i inlandet. De stora byarna längs kusten på södra öhalvan trafikes med en ringlinje, som går både medsols och motsols. Under sommaren går dessa bussar varje halvtimme, medan det under vintern är betydligt färre turer. Alla KTEL-bussar utgår från hamnen i Ermoupoli mycket nära anläggningsplatsen för bilfärjorna. I Ermoupoli finns det också några lokala busslinjer. Huvudtaxistationen i Ermoupoli ligger längst in i hamnviken, men en mindre finns också vid färjorna.
	Syros är givetvis inte bara Ermoupoli, utan det finns många byar ute på ön. Byar som ligger i kommunen Ano Syros nämns inte här (enligt ovan). De byar som tas upp här är Áno och Káto Mánna, Azólimnos, Vári, Mégas Gialós, Possidonía och Fínikas. Kato Manna ligger alldeles söder om och är bebyggelsemässigt ihopvuxen med Ermoupoli. Ovanför Kato Manna ligger Syros flygplats på en höjd. Ano Manna är en mer lantlig inlandsby väster om Kato Manna. De byar som nu följer ligger alla vid eller nära havet och har badstränder.
	Azolimnos är en expanderande och populär och typiskt grekisk kustort som ligger bara några kilometer sydost om Ermoupoli. Mer att läsa om stället finns i bildtexter till bilder därifrån i del 2. Vari ligger ytterligare några kilometer sydväst om Azolimnos. Bebyggelsen är utspridd över en stor yta och området utgör ett jorbruksdistrikt. Vari är också en populär turistort med olika boendeformer, affärer och tavernor. Det finns en liten central sandstrand i en ganska djup vik, som vetter mot söder och som har skydd mot norr. Nordost om Vari ligger dessutom de små badstränderna Fábrika och Sandorinioús, som helt saknar byggnader. Alldeles väst om Vari ligger Achládi med en sandstrand, där finns ett hotell, lägenheter och en taverna.
	Två kilometer sydväst om Vari ligger den trevliga byn Megas Gialos, som också är en turistort. Där finns en central lång och smal strand och något västerut den lilla stranden Ambéla. Fortsätter man från Megas Gialos mot nordväst, över den halvö som är Syros sydligaste del, kommer man till byn Possidonia, som är huvudorten i kommunen med samma namn. Possidonia kallas också Dellagrátsia efter den katolska kyrkan Santa Maria della Grazia, som ligger en bit inåt land. I Possidonia byggde den nyrika medelklassen i Ermoupoli påkostade villor under 1800-talet. Possidonia är en ganska stor turistort och den centrala smala stranden heter Fetourí, söderut finns den fina stranden Angathopés och den något sämre stranden Kómoto.
	Norrut vid samma stora vik som Possidonia ligger vid, och i stort sett sammanvuxen med Possidonia, ligger den trevligare byn Finikas där det finns en fiskehamn. Den centrala stranden är en fortsättning av stranden i Possidonia. En bit väster om Finikas ligger en liten sandstrand med namnet Kókkina.
	Till sist något om Syros historia. De tidigaste fynden på Syros är vid Chalandriani och Kastri (se del 3) på norra delen av ön. Fynden tros vara från tidig kykladisk tid, vilket innebär att de är från 2000 f.Kr eller tidigare. Man vet att fenicierna senare kom till Syros och grundade en koloni, från dem ska byn Finikas ha fått sitt namn. Jonier (ett gammalt grekiskt folk) kom därefter till ön och grundade två städer, varav den ena låg på platsen för nuvarande Ermoupoli. Under hellenistisk tid lydde Syros under ptoleméerna i Egypten. Den romarska tiden var en uppgångstid för Syros, medan den bysantinska tiden var en nedgångstid.
	I början av 1200-talet kom Syros under under det venetianska hertigdömet på Naxos och jesuiter och kapucinmunkar etablerade sig på ön. Från denna tid övergick också många syrosbor till katolicismen. När Barbarossa (som av den turkiske sultanen fått namnet Khair ed-Din och vilken var mytilinier av rumeliskt ursprung vars far övergått till islam) 1537 erövrade Naxos blev alla öar, inkl. Syros, som hörde till hertigdömet skattskyldiga till turkarna. 1556 intogs även Syros av turkarna, men katolikerna på ön fick en särställning under den franske kungens beskydd och de katolska munkarnas förvaltning. Syros blev också en tillflyktsort för katoliker från öarna runtomkring.
	Under det grekiska frihetskriget mot turkarna, med början 1821, var Syros neutralt. Många grekiska flyktingar från Mindre Asien, öarna Chios, Psara, Kassos, Hydra och även andra öar kom efter krigets utbrott till Syros. För att ta emot alla dessa flyktingar grundlades Ermoupoli redan 1822. Staden blir snart huvudstad och får en enastående blomstring inom ekonomi, handel och kultur. Hamnen blir den största i Grekland, flera stora varv är i verksamhet och sysselsätter 2000 personer. 1854 byggs här den första ångbåten i Grekland. Även annan industriverksamhet utvecklas, likaså banker och försäkringsbolag. Ermoupoli blir Greklands andra stad och de stora neoklassiska byggnaderna, som ännu finns att se, byggs också under denna glansperiod på 1800-talet.
	Dock varar blomstringstider aldrig för evigt. När segelskeppen mot slutet av 1800-talet började ersättas av ångfartyg och sedan Korintkanalen invigts 1893 började Ermoupolis betydelse som centrum för sjöfart och handel att övertas av Pireus. När Athen sedan också växte i storlek så blev Pireus än mer betydande. Då Ermoupolis möjligheter att erbjuda arbete minskade minskade också befolkningens storlek och den är nu mindre än hälften av den under glansperioden.
	Del 1  Del 2  Del 3  Del 4