Bilder från den grekiska ön Syros - Ano Syros Del 3  Del 4  Del 1  Del 2

		Högst upp ligger den katolska kyrkan Ágios Geórgios. Alldeles nedanför kyrkan ligger det 1535 grundade och senast 1852 ombyggda jesuitklostret Ágios Ioánnis. Det bor inga munkar där längre, men där finns en ikonsamling och ett bibliotek med 6000 böcker och handskrifter. Bebyggelsen på kullen är Ano Syros, som inte är en stadsdel i Ermoupoli utan är huvudorten i kommunen Ano Syros.
		Utsikt mot sydost från Ano Syros. I mitten ses den ortodoxa kyrkan Anástasi som ligger i Ermoupoli. Den nära liggande ön heter Dídimi (också Gáidaros "åsnan", ett inte ovanligt namn för småöar i Grekland) och till vänster, långt bort i diset, ligger öarna Delos och Mykonos.
	Utsikt över det karga landskapet söder om Ano Syros.
		Högst uppe på klippan ligger kyrkan Agios Georgios, här sedd från andra sidan i förhållande till bilden högst upp på denna sida.
		Interiören i den lilla kyrkan som ses nedanför Agios Georgios på bilden ovan. Detta är också en katolsk kyrka, vilket ses främst på att det inte finns någon ikonostas, som det alltid finns i ortodoxa kyrkor.
	En av de många pittoreska gränderna i Ano Syros.
	Från en en annan gränd i Ano Syros, Övre Syros som översättningen blir på svenska.
		Uppe vid kyrkan Agios Georgios som är metropolitkyrka, dvs. säte för den katolske biskopen av Syros. Kyrkan blev metropolitkyrka 1652. Den allra äldsta kyrkan som låg här byggdes omkring 1200 e.Kr. och den har blivit ombyggd tre gånger sedan dess. Kyrkan som vi ser den idag fick sitt utseende 1834.
	Agios Georgios är byggd som en basilika och här ses altaret i mittskeppet.
		Det finns hur många fina små hus som helst i Ano Syros.
	Denna gränd, Piátsa, är den centrala gränden i Ano Syros med affärer, tavernor och kaféer. Går man denna gränd i riktning mot fotografens plats så kommer man snart till huset som ses på bilden nedan.
	Detta hus är inget mindre än ett museum för Ano Syros berömde son Márkos Vamvakáris, en av de allra mest kända profilerna inom rebetikamusiken. Han föddes av katolska föräldrar i Ano Syros den 27:e april 1905 och bodde där också tills han vid femton års ålder for till Pireus. Huset som muséet är inrymt i är inte, som man kanske lätt skulle kunna tro, hans barndomshem, utan det är ett gammalt hus som gjordes till museum 1995. Markos Vamvakaris avled 8:e februari 1972.
		Inne i muséet finns det många bilder av Vamvakaris och även av andra framträdande personer inom rebetikamusiken. De finns på väggarna och framför allt i de fotoalbum som mannen på bilden just håller på att studera.
	Högst upp ses en bild av Vamvakaris vid bouzoukin. Dessutom finns det en del av hans personliga tillhörigheter, det finns fler i några montrar på andra ställen. Muséet är väl värt ett besök och absolut ett måste för dem som besöker Syros och som beundrar Vamvakaris musik. Kanske kommer det senare en biografi över Vamvakaris här på O,TI KALO, precis som det finns en över Tsitsanis. Tills biografin blir verklighet hänvisas till denna länk till en webbsida där man kan lyssna på en del av hans musik och också läsa texten till sångerna (endast på grekiska dock). Där finns bl.a. hans mest kända komposition Frangosyrianí, som alla greker väl känner till. Ordet frangosyriani betyder "katolsk kvinna från Syros" och i texten nämns flera av byarna på Syros.
		En bit nedanför muséet ligger det lilla Markos Vamvakaristorget med denna byst av Vamvakaris från 1988. Sedan 2000 anordnar kommunen Ano Syros varje sommar en festival med rebetikamusik till minnet av Vamvakaris. Festivalens namn översatt till svenska är "Musikaliska färder.. på Markos gator" (Mousikés Diadromés.. stous drómous tou Márkou).

	Något Ano Syros - Både en ort och en kommun
	Man skulle med någon överdrift kunna säga att den som besökt ön Syros men inte varit till Áno Sýros, därmed menandes kommunen Ano Syros huvudort Ano Syros, inte har besökt Syros. Den som inte gått i de många gränderna, den som inte besökt kyrkorna och den som inte beundrat utsikten över Ermoupoli och havet har gått miste om mycket av vad Syros kan erbjuda av stämning och upplevelser.
	Nu en del fakta om kommunen Ano Syros. Denna kommun grundades 1835, alltså bara några år efter att det moderna landet Grekland bildats, och är därmed en av de äldsta kommunerna i Grekland. Den kallades förr Dímos Syríon, dvs. Syrioternas kommun. Det är den största av kommunerna på Syros och den har en yta av knappt 67 km², vilket är ungefär 80% av ön Syros yta. Befolkningen utgör endast 17% av öns befolkning enligt senaste folkräkningen 2001 och det innebär att antalet invånare är 3400, varav 1100 bor i huvudorten. Större delen av de som bor i Ano Syros är romerska katoliker.
	Kommunen är indelad i fyra kommundelar. Ano Syros (där ligger t.ex. byarna Kíni och Piskopió), Galissás (förutom byn Galissas t.ex. byn Danakós), Págos (förutom byn Pagos t.ex. byarna Mesariá och Parakopí) och Chroússa (byn Chroussa med omnejd). Dessutom omfattar kommunen den nordväst om Syros liggande ön Giáros. Denna ö är känd som fängelseö sedan romartiden. Den användes senast för detta ändamål under inbördeskriget 1945-49 och under juntatiden 1967-74. Ingen bor nu på denna beryktade ö.
	Invånarna i kommunen livnär sig främst på jordbruk, boskapsskötsel, fruktodling och vinframställning. På senare år har turismen fått ökad betydelse, speciellt i turistorterna Kini och Galissas. De flesta besökarna är greker. Industrin är föga utvecklad, därför arbetar många boende i huvudorten nere i Ermoupoli på t.ex. det stora varvet där.
	Nu något om huvudorten eller staden Ano Syros som är av betydligt äldre datum än Syros huvudort Ermoupoli. Kullen där bebyggelsen nu ligger började utökas redan på 700-talet för att man där skulle få bättre skydd mot anfallande araber och pirater. När Syros omkring 1207 kom under det venetianska hertigdömet på Naxos förvandlades bebyggelsen till en befäst stad. Läget på en kulle gjorde detta lätt.
	De ursprungliga sex portarna, som förr hade trädörrar, är fortfarande de centrala passagerna. Har man väl kommit in upptill kan det vara förenat med vissa svårigheter att komma ut i den nedre delen. Detta förklarar varför en man, först till synes utan anledning, började visa oss vägen ut i tron att vi irrade omkring utan att hitta ut.
	Faktumet att staden varit befäst avspeglar sig i ett av de olika namn som finns på staden, nämligen Kástro (Fästningen). Andra benämningar, förutom Ano Syros (Övre Syros), som förekommit och förekommer är Chóra, Epáno Chóra, Apáno Chóra, Vráchos (Klippan), Lófos (Kullen).
	Är man nere i Ermoupoli och vill besöka Ano Syros, kan man gå uppför trapporna dit om man vill det. Vill man åka buss tar man inte en lokal buss, även om avståndet är litet så är det till en annan kommun man ska, utan det är med KTEL, som har hand om busstrafiken ute på ön, man åker. Bussen utgår som de andra KTEL-bussarna från hamnen, men bara en till två gånger om dagen.
	Till slut något om kommunen utanför huvudorten Ano Syros. Syros norr om Ano Syros och den lilla byn Alithiní tillhör fullständigt kommundelen Ano Syros. Detta område kallas Apáno Meriá (Övre sidan) och utgör en tredjedel av Syros yta. Där bergigt och mycket glest befolkat och byarna/bosättningarna har alla omkring 50 invånare eller mindre. Vid bosättningen San Micháslis (har 2 bofasta inv.) med en liten kyrka, nästan längst uppe i norr, fanns för länge sedan en stad med namnet Ellinikó. En dryg kilometer fågelvägen sydost om San Michalis ligger Chalandrianí, där har man grävt ut en förhistorisk begravningsplats. Norr om Chalandriani vid Kastrí har man funnit den äldsta befästa bosättningen på Syros.
	De större byarna ligger i den södra kommunhalvan. Kini, som ligger vid en vik mitt på Syros västsida, är den största byn med c:a 440 invånare och har blivit ett populärt turistmål. Där finns också ett båtmuseum, det enda i sitt slag i hela Kykladerna. Stranden vid Kini är tämligen fin, men en ännu finare och större finns vid Delfíni ung. två kilometer norr om Kini. Norr om Delfini ligger fyra stränder (Varvaroúsa, Aetós, Lía och Grámmata, den sista ligger hela 6 km från Kini) som nås till fots eller med båt från Kini. Det går KTEL-buss mellan Kini och Ermoupoli. Bussens hållplats i Kini är där landsvägen slutar nere vid strandvägen. Två kilometer öster om Kini, längs vägen mot Ermoupoli, ligger det stora klostret Ágia Varvára.
	Den näst största byn Galissas ligger vid en ganska djup vik 3 km fågelvägen sydväst om Kini. Galissas har knappt 400 invånare. Där finns hotell, rum och lägenheter att hyra. Dessutom finns det en tältplats. Mer om Galissas finns att läsa i bildtexter i del 4. I inlandet mellan Kini och Galissas ligger den lilla jorbruksbyn byn Danakos med drygt 60 invånare. Bland de större byarna i inlandet finns den grönskande byn Piskopio, nästan mitt på Syros, med 300 invånare. Sedan Ermoupoli börjat byggas i slutet av 1820-talet blev Piskopio efterhand sommarviste för rika köpmän från Ermoupoli, vilka byggde sina sommarvillor där.
	Byn Pagos med 300 invånare, i kommundelen med samma namn, ligger öster om Galissas och ungefär mitt mellan väst- och östkusten i ett jordbruksdistrikt med fruktträdgårdar och växthus. Söder om Pagos ligger den mindre (170 inv.) byn Parakopi där det finns pistagemandelträd och fruktträdgårdar. Andra byar öster om Pagos är Mesaria (200 inv.) och Agrós med bara c:a 70 invånare. Den sista byn som tas upp här är Chroussa (220 inv.). I denna grönskande by finns det en hel del nya hus, fast de är byggda i äldre stil för att inte bryta av mot de äldre husen.
	Mer om Syros finns i del 1.
	Del 3  Del 4  Del 1  Del 2