Modern grekisk litteratur och diktning - Några profiler

	Naturligtvis är det helt omöjligt att inom ramen för detta begränsade utrymme beskriva grekisk litteratur och diktning, men några företrädare får dock plats. Vad är då grekisk och grekiskt i detta sammanhang? Är det vad som finns inom gränserna för Grekland? Det som i dagligt tal av oss kallas Grekland är en relativt ny nation, som fick (i stort sett) sina nuvarande gränser 1948, men de började att formas på 1830-talet inneslutande en mindre landyta.
	Det hela hade sin början 1821 då frigörelsen från den månghundraåriga turkiska ockupationen började med frihetskriget detta år. Före 1800-talet fanns det aldrig en stadsbildning som kallades Grekland, men däremot sedan länge ett grekiskt folk som hade språket och den otodoxa kyrkan som sammanhållande faktorer.
	Trots att landet grundades 1830 så bodde många greker kvar utanför de nuvarande gränserna, men i medelhavsområdet, till ungefär 1960-talet. Den största delen (1½ miljon) tvingades emellertid i början av 1920-talet att flytta in från Mindre Asien som en följd av konferensen i Lausanne. En modern folkomflyttnig av stort format som är föga känd i Sverige. (Många greker bor nu för övrigt utanför Europa, främst i USA och Australien, men det är oftast fråga om senare utvandring under slutet av 1800-talet och 1900-talet.)
	Denna sida om grekisk prosa och diktning visar några författare och diktare, av många, från senare hälften av 1700-talet och fram till våra dagar. De äldsta hade stor anknytning till den grekiska frigörelsekampen.
	Det är naturligt att först nämna poeten Dionýsios Solomós (1798-1857), som har skrivit den grekiska nationalhymnen. Han föddes på Zakynthos och dog på Korfu (Kérkyra). Solomos var en av de andliga förgrundsgestalterna under den grekiska frihetskampen mot turkarna. Hans totala diktverk är något fragmenterariskt, men har bidragit mycket till det moderna grekiska språkets utveckling. Prosastycket Diálogos utgör ett inlägg mot det lärda försöket att med katharévousa (det rena språket) försöka motverka det naturligt utvecklade folkspråket dimotikí, som är det språk som talas i det moderna Grekland. Solomos bild fanns på 20-drachmersmynten före eurons införande. Det går att läsa om nationalsången och dess tillkomst under avsnittet ”Grekiska nationalsången”.
	Ännu tidigare föddes Rígas Feréos (1757-1798). Han är väl mest känd som en radikal förgrundsgestalt, inspirerad av den franska revolutionen, för frigörelsen från turkarna och förespråkade inte bara grekernas frigörelse utan hela Balkans. Fereos föddes i Velestíno i Thessalien och vistades senare i livet i Konstantinopel, Bukarest och Wien. På väg tillbaka till grekiskt område greps han av österrikisk polis och överlämnades till den turkiske kommendanten i Belgrad och blev där avrättad. Hans mest kända verk är ”Krigssång” (Thoúrios) med de berömda orden ”en timmes frihet är bättre än fyrtio år av slaveri och fängelse”. Fereos är avbildad på nuvarande 10-leptamynt och han fanns också på förutvarande 200-drachmerssedeln. (Den bild av Fereros som visas här.)
	Aristotélis Valaorítis (1824-1879) föddes på ön Lefkada (Lefkas) och tillhörde den s.k. joniska skolan. Han var en av de viktigaste poeterna inom den nygrekiska litteraturens första tid och skrev således på dimotiki. Hans poesi är romantisk och influerad av folksånger. Några verk: ”Minnen av de döda” (Mnimósina), ”Fru Frosyne” (Kirá Frosíni) och ”Den 23 april” (Íkosti tríti Aprilíou).
	Kostís Palamás (1859-1943) föddes i Patras på nordvästra Peloponnesos. 1897-1926 var han generalsekreterare för universitetet i Athen. Han verkade också som litterär kritiker. Palamas är ett stort namn inom den nygrekiska diktningen och även han var en mycket stark förespråkare för dimotiki. Palamas' produktion var omfattande och under nästan ett halvsekel skrev han bl.a. patriotiska dikter och essäer. Något av hans produktion: Texten till den olympiska hymnen (tonsatt av Spýros Samarás), ”Stora visioner” (Megála Orámata), ”Orienten” (Anatolí), ”Zigenarens tolv sånger” (Dodekálogo tou Gíftou), ”Fosterländer” (Patrídes) och ”Kedjorna” (I Alisídes).
	Konstantínos Kaváfis (1863-1933) är en av de mer kända grekiska lyrikerna, men han bodde större delen av sitt liv i Alexandria i Egypten, där han också föddes och dog. Han var nionde barnet till en framgångsrik affärsman, som härstammade från Konstantinopel och som kom till Alexandria med sin familj 1855. Fadern dog när Konstantinos var endast 7 år. Modern och sönerna flyttade två år senare till England och de bodde där tills en av bröderna 1876 förskingrade familjens tillgångar, varefter de flyttade tillbaka till Alexandria och levde där under fattiga förhållanden. Under några år bodde familjen sedan i Konstantinopel. 1885 flyttade Kavafis tillbaka till Alexandria, för att stanna där till sin död. Han livnärde sig inte alls på sin diktning, utan arbetade som tjänsteman vid "Departementet för konstbevattning" (tänk på Nilen och alla dess kanaler). Läs mer om Alexandria och Kavafis i understreckaren Alexandria i skuggan av Atens storhetstid. Kavafis var homosexuell och detta faktum avspeglar sig i hans poesi, som också har motiv från antik tid. Börje Knös, en av hans tolkare till svenska, har skrivit att hans poesi ”bar på en gång märke av en djup tragik och en till sjuklighet gränsande vällustkänsla och ger genom sin med ett stilla lugn förenade utsökta ironi en säregen tjusning, samt vittnar på ett gripande sätt om en oroligt drömmande ande, som söker vinna fäste i alexandrinsk lärdom och i klassiskt tankeliv”. Kavafis poesi har översatts till många språk. Något mer om hans diktning och två av hans dikter kan läsas på sidan ”Konstantinos Kavafis - Två dikter”.
	Níkos Kazantzákis (1885-1957) föddes i Heraklion (som på den tiden kallades Megálo Kástro) på Kreta som son till en fattig kretensisk, och mycket patriotisk, butiksinnehavare som var hård motståndare till turkarna, vilka ända fram till 1898 behärskade Kreta. Nikos hade stor respekt för den ganska kyliga fadern, men mycket god relation till sin mor och morfar. En tid före befrielsen vistades familjen Kazantzakis på ön Naxos på flykt undan turkarna. Efter juridikstudier i Athen studerade han två år i Paris. Kazantzakis bodde sedan mest utomlands, därav de sista nio åren i Antibes i Frankrike. Han läste mycket och gjorde omfattande resor både i Grekland och utomlands. Kazantzakis var inte bara författare utan arbetade också som ämbetsman på några departement och uförde uppdrag åt Unesco. En period var han virkeshandlare i Mani på Peloponnesos tillsammans med vännen Giórgis Zorbás. Under en resa till Kina 1957 råkade han ut för en olycka och skadades svårt. Efter återkomsten till Europa avlider han samma år på universitetssjukhuset i Freiburg. Kazantzakis kom genom sitt författarskap på kant med den ortodoxa kyrkan och hans böcker svartlistades därför, men det är inte anledningen till att han är begravd i ovigd jord uppe på Martinengobastionen, som är en del av Heraklions stadsmur, utan det var hans egen önskan. På baksidan av den enkla gravstenen, gjuten i betong och med ett stort träkors intill, står med hans egen skrivstil:
	Jag hoppas intet Jag fruktar intet Jag är fri
	Kazantzakis skrev både reseskidringar, skådespel och dikter, men det mest kända av hans produktion är romanerna. Den mest bekanta, på grund av filmatiseringen med bl.a. Antony Quinn, av hans romaner är ”Spela för mig Zorbas” som grundar sig på minnen från den tid han var i Mani på Peloponnesos. Filmen utspelar sig dock på Kreta i närheten av Chania. Ett annat mycket känt verk är ”Rapport till Greco” (Anaforá ston Gréko), där han avlägger en rapport om sitt liv till sin kände kretensiske landsman, den till Toledo i Spanien utvandrade konstnären EL Greco med det grekiska namnet Domínikos Theotokópoulos, och där Kazantzakis bland annat kallar Kristus, Buddha och Lenin för ”mitt livs tre stora älskade stormare”. (Boken finns numera i svensk översättning av Inga och Jannis Ambatsis och utgiven av förlaget Provoles i Järfälla.) Andra romaner är ”Kristi sista frestelse” och ”Kristus korsfästes åter”, som innehåller negativa omdömen om prästerskapet i den ortodoxa kyrkan. Bland dikterna kan nämnas diktcykeln Odysséa som har hela 33333 verser.
	Geórgios Seféris (1900-1971), eg. Geórgios Seferiádes, jurist, diplomat och författare som 1963 fick Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”inspirerad av djup känsla för den hellenska kulturvärlden”. Har bl.a. skrivit ”Dikter” och ”Huset vid havet”. Enskilda dikter är: ”Mytisk berättelse”, ”Vårt land är innestängt”, ”Astyanax”, ”Dagar i april -43” och ”Sista anhalten”. En annan dikt är ”Vägran” (Árnisi, med inledningen Stó perigiáli) och den har till stor del blivit känd genom tonsättningen av Mikis Theodorakis.
	Giánnis Rítsos (1909-1990) poet född i Monemvassia på Peloponnesos som den yngste sonen i en rik familj. Hans barndom var otrygg, familjen blev utarmad, både hans mor och den äldste brodern dog och fadern var inte mentalt frisk. 18 år gammal fick han tuberkulos och var på sanatorium i fyra år. Efter den tiden och resten av livet sympatiserade han med K.K.E. som är kommunistpartiet i Grekland. Den radikale Ritsos blev flera gånger utsatt för olika regimers ogillande, under Metaxas 1936 brändes offentligt hans långa dikte ”Gravskrift” (Epitáfios). Under grekiska inbördeskriget på slutet av 40-talet dömdes han till fyra års internering och vistades på öarna Limnos, Aghios Efstratios och Makronissos. 1967 till 1971 på militärjuntans tid deporterades han först till öarna Giaros och Leros, för att sedan tvingas att bo i exil i Karlóvassi på Samos. Vid sin död i Athen 1990 var han nedbruten av dålig hälsa och av att hans politiska ideal inte längre visade sig hålla. Ritsos är en av Greklands mest översatta poeter. Hans kanske mest kända dikt är Epitafios som nämns ovan och som tonsatts av Theodorakis. Andra är ”Greklands folk”, ”Sång till min syster”, ”Romiosini” som också tonsatts av Theodorakis, diktsamlingen ”Vårlig symfoni”, ”Det sotiga lerkruset” och många fler. På 80-talet skrev han också en del prosa.
	Odysséas Elýtis (1911-1996), eg. Odysséas Alepoudélis, poet född i Heraklion på Kreta, men hans välbärgade familj härstammande från Mytilini. Studerade juridik i Athen utan att ta examen och studerade också filologi i Paris, där han också var bosatt 1948-52. Han deltog i motståndsrörelsen under andra världskriget och tjänstgjorde också som fänrik i reserven 1940-42. Elytis fick Nobelpriset i litteratur 1979, främst för ”Lovad vare” (se mer längre ner). Han var som person tillbakadragen och önskade inte personlig publicitet. Vid nobelfesten, något pressad av en journalist, svarade han på frågan om vad han skulle göra med prispengarna: ”Jag ska bygga ett högt torn som jag ska bo i för att slippa frågor från journalister”. Elytis, ”solens, havets och vindarnas sångare” har skrivit bl.a. föjande diktverk: ”Lovad vare” (To áxion estí) tonsatt av Theodorakis, ”Heroisk och elegisk sång för den löjtnant som stupat i Albanien”, ”Solen den första” (Ílios o prótos), ”Variationer över en solstråle” (Parallgés páno se mia achtída), ”Monogrammet” (To monógramma), ”Kärlekens r” (Ta ro toú érota) och ”Maria Nefeli”.
	Antónis Samarákis (1919-2003) författare född och bosatt i Athen. När han var 10 år blev han sjuk i körtelfeber och sedan tuberkulos och blev bunden till sängen i två år. Under den tiden läste han mycket bl.a. Dostojevski och Tolstoj och dessutom skrev han också dikter. Samarakis avlade examen i juridik vid universitetet i Athen. 1935 blev han tjänsteman vid arbetsdepartementet, som han lämnade 1963. Under andra världskriget deltog han i motståndsrörelsen. I juni 1944 greps han av tyskarna och dömdes till döden, men lyckades fly och undkom. Han reste mycket, bl.a. som ambassadör för Unicef och han blev hedersmedborgare i 37 städer. Antonis, som han föredrog att bli kallad, dog i Pilion (hans hustru kommer därifrån) den 8:e augusti 2003. Han skrev tre romaner, fyra novellsamlingar och dessutom sin självbiografi. I sin självbiografi berättar han att han en gång blev hotad av en man för att han råkade ha använt mannens namn vid sitt skrivande. Därefter använde Samarakis helst inte namn på de personer han skrev om. Huvudpersonerna i hans berättelser är ofta fattiga, undanskuffade eller ensamma och usätts för orättvisor. Han ville alltid att hans adress skulle finnas tryckt i böckerna, så att vem som helst skulle kunna skriva till honom och det kom också många brev. Hans alster finns på över 30 språk. Det mest kända av hans produktion: romanerna ”Misstaget” (To Láthos) och ”Tecken på fara” (Síma kindínou) och novellsamlingarna ”Jag vägrar” (Arnoúme), ”Passet” (To Diavatírio) och ”Hopp sökes” (Zitíte elpís).
	Manólis Anagnostákis (1925-2005) läkare, poet, essäist och kritiker född i Thessaloniki, bosatt där först och sedan i Athen. Han utbildade sig till läkare i Thessaloniki, men politik och litteratur blev tidigt stora intressen för honom. Under grekiska inbördeskriget dömdes han till döden för deltagande i motståndet på vänstersidan, men benådades och fick i stället tre års fängelse 1948-51. Några diktsamlingar: ”Epok 1”, ”Epok 2” och ”Epok 3” utgivna 1948-1951. Dessa följdes av samlingarna ”Fortsättning 1”, ”Fortsättning 2” och ”Fortsättning 3” utgivna 1956-1962. Andra samlingar är ”Kanten” och ”Paranteser” skrivna under juntatidens första år. De senare åren publicerade Anagnostakis inte något.
	Vasílis Vasilikós (1934-) född på ön Thassos utanför Kavalla. Han avlade examen i juridik vid universitetet i Thessaloniki. Under juntatiden på sextio- och sjuttiotalet tvingades han i exil på grund av sina politiska åsikter och vistades i Frankrike och Italien. Även efter den tiden har han vistats mycket utomlands, men hade 1981-1984 en chefspost vid den grekiska televisionen. 1994 återvände han till Grekland för att 1996 bosätta sig i Paris. Han är sedan dess permanent grekisk ambassadör i Unesco. Vasilikos har en massiv produktion bakom sig, över 100 böcker, omfattande romaner, noveller, essäer, poesi och skådespel. Den mest kända romanen är ”Z” som publicerades i Paris 1967 och som översatts till 32 språk. ”Z” gjordes till film av Kosta-Gavras.
	Kóstas Mourselás (1932-) född och uppvuxen i Pireus. Han började studera juridik och var nästan färdig advokat när han i stället 1969 började skriva skådespel och senare också romaner. Den mest kända är ”Färgat rött hår” (Vamména kókkina malliá) som blev en stor succé på 90-talet och som har översatts till flera språk.
	Underlaget för (de bearbetade) personbilderna på denna sida är inte av eget ursprung. Texten är emellertid egen sammanställning från många källor, skrivna såväl som muntliga.