Arne Proffe: Startsidan

	Bilder från den grekiska ön Kythira - Start och beskrivning Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7

	Överst Potamos, inte huvudorten på Kythira men den största orten. Under till vänster klostret Myrtidiotissa och till höger den lilla stranden Kaladi. Det finns mer om alla tre platserna på följande sidor.



	Kort beskrivning av Kythira
	Kythira (Kíthira) skiljer sig från de flesta öar genom att tillhöra tre olika områden. Administrativt tillhör ön Pireus i Attika långt uppe i norr, historiskt och kulturellt är den en del av Sjuöarna (Eftánisa) och slutligen geografiskt är ön en del av Peloponnesos, närmare bestämt landskapet Lakonien i sydost, vars närmaste del ligger ungefär 15 km norr om Kythira. Enligt senaste folkräkningen 2001 har ön 3400 invånare. Förr hade ön mångdubbelt större antal invånare, mer om det längre ner. Huvudort är Chóra (beskrivs i del 1) längst i söder.
	Chora är inte den största orten på Kythira utan det är Potamós (se del 2), i inlandet på den norra öhalvan, som är det och samtidigt är öns kommersiella centrum. Näst störst kommersiell betydelse har Livádi några kilometer norr om Chora och på tredje plats, några kilometer till norrut, ligger Karvounádes. Alla dessa tre orter ligger efter öns huvudväg som går från Chora i söder till Agía Pelagía (se del 4) uppe i nordöst.
	Alla hittills nämnda orter finns med på en karta över Kythira. De ställen och orter som finns på kartan är i stort sett de som är nämnda på denna sida och på följande bildsidor. Om alla orter på ön skulle vara med på kartan skulle den bli för rörig, eftersom det finns över 60 byar och bosättningar (mer eller mindre bebodda på grund av den utflyttning som redan antytts ovan) på Kythira.
	Öns yta är 279 km², längden från norr till söder är knappa 30 km och största bredden är 19 km. De högsta bergen finns i väster och öster. Högsta berget är Mermingari i väster, sydväst om Milopótamos (finns med i del 2), och det är 507 m ö.h. De högsta topparna i öster finns i området ovanför Diakófti (se del 5 och del 6) och är något lägre. Något ovanligt för en grekisk ö är att en stor del av öns inre upptas av en högslätt med en medelhöjd av 300 m ö.h. På högslätten (se bilden längst ned i del 2) finns en del ravinliknande sänkor medan den allra plattaste delen finns i trakten runt flygplatsen. Runt Kythira finns det en hel del fina stränder, varav några nämns på följande sidor. Vanligast är dock att det är klippor och berg ända fram till vattnet. Det finns också några grottor, varav två omnämns på senare sidor.
	De allra flesta besökarna som kommer till Kythira är greker och många av dem bor och är även födda utomlands på grund av utflyttningen under 1900-talet. En del icke grekiska turister kommer också som italienare, engelsmän och tyskar. Organiserad turism i form av charter finns från Holland med Agia Pelagia som främsta mål. Svenska och nordiska besökare kommer inte i särsklit stort antal.
	Man kan ta sig till Kythira med båt och flyg. Numera går båttrafiken huvudsakligen från den tämligen nya hamnen vid Diakofti (se del 5 där det också står en del om vilka hamnar båttrafiken uppehålls med). Dagliga förbibdelser finns med Peloponnesos, dessutom (med vissa uppehåll under vintern) två gånger i veckan med Pireus och en gång per vecka med Kastelli på västra Kreta. Båtbiljett kan köpas från en timme före båtens avgång i hamnen i Diakofti eller annars så långt bort som i Livadi strax norr om Chora. Flygplatsen ligger också den ganska avsides någon mil innan man kommer till Diakofti. På vinterhalvåret finns det förbindelse med Athens flygplats fem gånger i veckan, på sommaren under turistsäsongen dagligen.
	På Kythira finns det, så vitt man kan förstå, ingen busstrafik som är värd namnet, märkligt nog på en så pass stor ö. Det finns en skolbuss som skoldagar går mellan Agia Pelagia och Chora och som också gör en avstickare till Diakofti. Denna buss kan tydligen andra än skolbarn få åka med. För övrigt kan man se någon enstaka buss, men vart och när den går verkar mer okänt. Taxi finns förstås och bil och moped går att hyra. Biluthyrare finns bl.a. vid flygplatsen, i Diakofti, Potamos, Agia Pelagia och Chora.
	Vägnätet är ganska bra utbyggt och en stor del av vägarna är belagda. Vissa skador i beläggningen förekommer och bredden kan variera mycket, t.ex. är huvudvägen mitt på ön ibland tämligen smal, medan vägen ner till Diakofti delvis är ganska bred.
	Det finns några produkter som förknippas med Kythira, det är olivolja (något så ovanligt som ett svenskt par som framställer olivolja finns på ön och vilka arrenderar olivträd av ägare som inte längre bor på ön eller inte behärskar olivoljeframställning, se del 4) och honung, vilken kostar c:a 20 euro/kg i affärerna. Honungen på Kythira kommer främst från timjanblommor och sägs vara av mycket god kvalitet. (Säg dock den grekiska ö som inte säger sig ha den finaste honungen!) Dessutom framställs vin av god kvalitet på Kythira.
	När något skrives om Kythira i modern tid är det fullständigt nödvändigt att beröra den kraftiga avbefolkning som skedde under 1900-talet och som redan antytts ovan. Om man ser på befolkningsstorleken från den tid då ön förenades med det moderna Grekland, alltså från 1864, så är det som följer. 1864 hade Kythira 14500 invånare, 1870 hade befolkningen krympt till knappt 11000 för att 1907 ha ökat till något över 13000. Från 1920 och fram till 1980-talet sker en kraftig nedgång för att bli omkring 3400, dvs. ungefär samma befolkningsstorlek som idag. Vart tog då alla vägen?
	Fram till början av 1920-talet skedde emigrationen till stor del till Smyrna, men efter misslyckandet med det grekiska krigståget mot turkarna, den s.k. Mindreasienexpeditonen 1920-22, upphör emigrationen helt dit. Istället började då strömmen av emigranter gå till framför allt Australien, speciellt efter andra världskriget, och i andra hand till Nordamerika. I Australien finns idag tiotusentals (den exakta siffran verkar de olika källorna vara mycket osäkra på) invånare som helt eller delvis har sitt ursprung från Kythira. Från 1960-talet fram till 1980-talet skedde utvandringen huvudsakligen inom Grekland och till Athen-Pireusområdet.
	Slutligen något om Kythira i förhistorisk och historisk tid. Ön har varit bebodd tidigare än 4000 f.Kr. enligt fynd av krukskärvor i grottan Agía Sofía nära byn Kálamos i sydost. Omkring 2500 f.Kr. kom troligen minoer från Kreta till Kythira och anlade något slags koloni. Senare under 800-700-talen kom fenicier som bl.a. hade skeppsvarv och framställde klädesfärgen purpur (som är rödviolett) ur ett sekret från en körtel i purpursnäckan. På grekiska heter purpur porfýra och Porfyra var också en tid namnet på ön. Man anser också att det var fenicierna som förde med sig dyrkan av gudinnan Arodite som i Fenicien gick under namnet Astarte.
	Efter fenicierna kom sedan Kythira att lyda under Sparta med avbrott för kortare tider då ön löd under Athen. Slutligen höll spartanerna ön från 387 till 222 f.Kr. året då Sparta besegras av makedonierna. 146 f.Kr. får romarna makten över det grekiska området och därmed också Kythira. Vid uppdelningen av det romerska riket kom Kythira att tillhöra det byzantinska riket från år 395. 1204 tas Kythira över av venetiansk familj för att 1275 åter vara byzantinskt till 1363 då ön definitivt kom under venetianskt styre. 1470 har Kythira bara 500 invånare, men på 1500-talet har befolkningen stigit till 4000.
	1537 kommer Barbarossa till ön (mer om det och honom finns i del 7) och härjar där. Omkring 1000 personer uppges bli tillfångatagana för att sedan bli sålda som slavar. Dock fortsätter därefter det venitianska styret till 1797 med ett kort avbrott av turkiskt styre 1715-18. Vid slutet av det venetianska styret hade befolkningen stigit till omkring 7500 invånare. 1797 kommer Kythira och de övriga Sjuöarna under franskt styre, men redan 1798 erövras Kythira av en rysk-turkisk flotta och några oroliga år följer. 1807-1808 är Kythira åter under franskt styre.
	1809 kommer Sjuöarna efter en överenskommelse under engelsmännen och 1815 blir Sjuöarna en republik under medverkan av Kapodistrias (läs om honom i första delen om Nafplio). Republiken blir dock inte självständig, utan är en engelsk koloni till 21 maj 1864 då Sjuöarna blir en del av Grekland. 1815 hade Kythira en befolkning på 8500 för att 1864 ha nått sitt högsta antal invånare med 14500, vilket redan nämnts ovan. Trots att befolkningen på Kythira önskade att bli fri från engelsmännen går det inte att förneka att denna tid betydde en hel för utvecklingen på ön. Många allmänna byggnationer utfördes under denna tid och flera av dessa används ännu idag, t.ex. ett antal broar av vilka två finns med här på bildsidorna.
	Under andra världskriget var Kythira den första delen av Grekland som befriades från tyskarna och det skedde 4 september 1944. Befrielsen medförde att utvandringen, som börjat från ön långt före kriget och under kriget hade en paus, nu på nytt satte igång med ökande storlek, framför allt till Australien vilket också nämnts tidigare.

	Något om ön Antikythira
	Söderut, halvvägs mellan Kythira och västra Kreta, ligger ön Antikythira, som ser ut som en stor klippa när man närmar sig ön. Läs något mer om Antikythira.
	Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7